Vårdkasarna utgjorde ett uråldrigt optiskt signalsystem som sträckte sig från Blekinge till Stockholms norra skärgård och över Åland till finska kusten mot Karelen. De har troligen använts i nära 1000 år. I landskapslagarna under medeltiden fanns föreskrifter om strandvaktens organisation och vårdkasarna. 

Sista gången vårdkasen användes här torde vara under rysshärjningarna i juli 1719. Beredskap att tända kasarna har funnits även under de ryska krigen och även under Krimkriget 1853-56 då stridshandlingar förekom i Östersjön. 

Ordet vårdkase är fornsvenska och sammansatt av varde-vårde, ”vakt” samt kasi, ”hög” eller ”stapel”. Namn som Vål-, och Böte härrör från vårdkasarna ex.vis Vålarö, Bötön. 

Kasarna var ofta minst två manslängder höga och byggda som en kåta, ihålig och täckt av väggar som består av 50 – 100 trädstammar av kådrikt virke. Väggarna tätades med mossa som skydd mot regn och snö. Den var byggd i två våningar. I den övre förvarades tjära, halm, gamla furustubbar som gav god effekt vid antändning. 

Karta över troliga vårdkasar i norra Östergötlands kustband (gif)